Ja, så tog kärleken slut.. its over.. Vad mer ska man säga?

Vi har gått skillda vägar.. vilket kanske inte är så konstigt ändå, var det väntat?

Det som har hänt, har hänt.. Jag är inte arg, ilsken eller hatisk, vilket känns skönt.. Allt känns bara så himla tråkigt att det skulle behöva ta slut, bara sådär. Men att ha distansförhållande utan pengar, ha distansförhållande utan den där lilla "extra" gnistan går inte heller.. Och då blir det såhär.

Känns jobbigt att vara utan den man älskar, men med tiden så blir allt bättre, vilket jag känner redan nu.

Jag är så glad att han varit ärlig mot mig, vilket jag utgår ifrån att han har varit, efter 8 månader.. Att han ändå vågade säga hur det var och hur det låg till, istället för att bara skita i mig, eller kasta bort mig som en använd vante.. eller skicka ett fjantigt sms. Så för den skullen känns det skönt att vi inte är ovänner, och att vi kanske kan höras av någon gång och fråga hur saker och ting ligger till, för glömma bort varandra gör man ju inte... Jag hoppas bara allt kommer lösa sig för honom, med skola, money och jobb. Och att jag alltid kommer att finnas som vän om det skulle behövas...

Och att gräva ner mig i det här tänker jag inte göra heller, eftersom beslutet redan är taget.. från bådas sidor. Om det inte hände nu, skulle det säkert ha hänt senare, när man ändå haft det på känn sometimes.

 ja, va mer återstår att säga?

finnas i mitt hjärta kommer du alltid att göra, men känslan för dig kommer att utvecklas till något annat... man förlorar inte bara sin partner utan även sin vän.. det är det som svider mest tror jag.

du har fått mig att bli en annan människa, påverkat mig så mkt.. som jag kommer vara evigt tacksam för.

dont forget me.

Tisdag? Redan, vafan hände? ja jävlar.

well, sista arbetsdagen nu då, ledig imorn.. kunde inte komma mer lägligt.

summera dagen då? Ja, helt okej. Jag börjar komma i form känner jag, skönt som fan att sluta kasta så mycket skit på mig själv. Jag börjar växa, finally. Tack vare det nya tankesättet då.

Jaha, så va annars? Svälter ihjäl snart och middag e på väg.. Sen har jag fyllt i körkortstillstånds-papprena, plus papprena om att byta namn på mobilabonemanget, så räkningen kommer till moi. Fyfan ibland är jag bra duttig..

Vad har kvällen att bjuda på? SHIT, haha.. promenad med moms och körkortsteori-läsning. JUUMM!

Haaaahaa.

Jaha, måndag igen.. workwork, som vanligt.

Konstig dag, igeeeen. Men ändå inte fullt så jobbig. Efter pratstuden med åsa på eftermiddagen, kändes allting SÅ JÄVLA mkt bättre, again. Thank you hun, tror jag vet hur jag ska bygga upp allt det här igen. Från början, -AGAIN-.

hm, men jag undrar hur länge jag ska orka hålla på såhär, det är det som gör mig så förbannat rädd.

Jag är så frutkansvärt trött på att vela, så fruktansvärt trött på att va så osäker på mig själv och vad jag känner. Men jag antar det kommer klarna med tiden.

men jag ska klara av och tygla mig själv, i alla fall en tid och se om det blir bättre.

Men tror inte det kommer hjälpa tyvärr, är det verklgen döfött det här? Ingen framtid?

Vart fan har engagemanget tagit vägen, förstår inte. Är det meningen att det ska bli såhär?

För övrigt har dagen varit piss, piss och åter piss. Äckliga måndagar.

Jaha, så va helgen slut.. Vad har den haft att erbjuda då? Well, workwork.

Hm, dödsfall på jobbet idag också. Cattis ringer och säger att Helena har hittat gubben på golvet, framstupa. Så jag säger att vi går dit tillsammans och Helena ska ut ur lägenheten för att inte få onödiga men för livet. När vi kommer dit känner man nästan döden i rummet. Tyst och "dött" verkligen.

Och där låg han, på vardagsrumsgolvet.. med ansiktet lite halvt snett mot golvet. Som om han bara hade fallit handlöst ner i golvet. Tjejerna stannade kvar en bit bort. Jag tänkte, "jaha, vafan gör vi nu?" Så jag gick fram och satte mig på knä brevid kroppen. Så kände jag på hans ansikte som va så kallt att jag fick rysningar. Jo död va han i varje fall.. Men kände om det fanns puls för säkerhetsskull, eller så var det bara ren jävla rutin-grejj. Hm, efteråt diskuterade vi lit eom vad som hade hänt och va verkligen "Mån" om att nu ska vi prata om det som har hänt, känns så löjligt när man kan dessa jävla rutiner utantill. Men skönt när det flyter på. Nu känns det bara skönt. Döden är så fridfull.

Så, va det grillningen med också. Jätte mysigt verkligen. Synd bara att det va så jävla kallt, men tur att vi va nära, bara springa upp och hämta hela höst-garderoben. Kom hem lite väl sent så seg va man ju när man steg upp halv sju på morgonen. Men det va de värt.

Sen måste jag bara nämna Åsa, min personliga psykolog dårå. Helt underbar människa, jag förstår inte hur du kan vara så underbar.. Förstår inte hur du kan ha svar på allting, den förmågan du har att känns och förstå människor är helt otroligt, jag kan inte ens förklara med ord hur jag känner för dig.. Jag vet inte hur jag ska tacka dig bara, för samtalet som fick mitt liv att ta en annan vändning, seriöst. Så va det.

Vi ska synas på min semester, när den väl blir. Jag älskar dig.

Jag är så trött, så jävla trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen.  Så trött i huvudet, mår så illa och vet inte vart jag ska ta vägen, finns det någon som känner som jag? Finns det någon som har något sunt botemedel? För jag tror inte jag orkar längre. Att må som jag gör och har gjort senaste veckan har varit tragisk, trodde inte ens att jag kunde sjunka såhär lågt och må såhär, jag som har predikat om hur "jag inte kan förstå hur vissa människor mår som dom gör".... Så sitter jag har själv nu.

I denna ensamma tragiska båt.

Det jag kom och tänka på idag va hur mycket jag har suckat och haft min blick stirrandes i golvet eller marken, hur lite jag har pratat med mina arbetskollegor och hur tyst jag har varit. I söndags var det värst. Gåendes på centralen, med min illröda väska kändes det som att alla ville mig illa, alla stirrade på mig och alla började prata om mig. Jag kände bara hur svettig jag blev, det var det första. Sen kände jag hur tungt det blev att andas, som någonting i bröstet ville gå sönder. Jag ville inte gråta inför alla dessa människor heller så jag stirrade ner i golvet och försökte andas tungt. Hemresan gick okej.

På jobbet nästa dag märktes det väl att det inte va som vanligt. Eftersom jag slutat röka blev min kompis förvånad över att jag frågade om vi skulle gå ut, väl ute så forsade tårarna, jag kände att jag inte kunde va på min arbetsplats när allt folk började strömma in. Jag fick väl nån slags panik.

Efter det har jag ändå känt mig någorlunda, tills idag då. Då jag kände på väg ner från min första tant på morgonen, mitt i trapphuset kom det där som sätter sig i bröstet tillbaks, jag började gråta. Halv nio på morgonen, får jag någonting inom mig som förstörde resten av dagen. Jag vill inte prata med någon, även fast jag är fullt medveten om att det finns -SÅ- många som vet va jag går igenom och att folk -verkligen- förstår. Men det skiter jag i känner jag, jag pallar inte?

Jag vet inte va jag vill längre, jag vet inte va jag står för längre. Jag vet inte heller om det finns någon lösning på det hela som verkar vara olösligt. Men i vad bottnar det hela? Hemma? Jobbet? Vänner? Livssituation? Kärlek/Pojkvän? Jag vet själv inte, tror det är allt av det som jag rabblat upp.

Finns ingenting som fungerar som det ska längre. Jag vill inte må såhär, och det värsta är - VARFÖR?

Skulle jag kunna spotta på mig själv skulle jag lagt en fet loska för länge sedan.

ryck upp dig för fan, får se hur nästa dag blir.

Jaha, så var man ledig idag då.. och det ska kännas skönt?

Inte när jag har helgen framför mig fyllt med arbete. Dagen trodde jag skulle börja bra, med tanke på ledigheten.. Men som vanligt vaknar man klockan 08.05 och känner att magen vill ha i sig mat. Och då får man stiga upp, finns ju inget annat man kan göra. Redan dagen innan var det bestämt att vi skulle bada idag och sola då förståss, så kejty ringde vid tio tiden och frågade när det var dags att bege sig. Visst det var skönt när vi kom ner till vattnet och fläkte ut våra nakna kroppar på bryggan, inte en enda själ va där när vi kom om vi bortser från dom 3 killar som skulle iväg och fiska men kunde inte hitta rätt båt dom skulle använda "Men det finns ju så många röda båtar", fick mig ett litet mentalt fnissanfall. Vi glassade och badade så gått det gick, va länge sen vi badade så som vi gjorde idag. Att ÄNTLIGEN få vara lite barnslig idag va skönt. Stå på händer, flyta, leka "strandad val" kana ner för alg-bergen och att inte förglömma HOPPA FRÅN AXLARNA! Fyfan va roligt det är, några dykningar fick plats också, long time när försökte sig på något sådant graciöst. Vi begav oss hem efter att det började blåsa -för- mkt, hem, slängde i mig käk, tog en dusch medans pastan kokade och sen iväg och handla. Bröd, frukt? Det va de eller? Haha.

SÅ kom det, samtalet jag väntat på i 1 veckas tid. min ÄLSKLING ringde, finally. Och det var kärlek på nytt, blev nästan tårögd när jag hörde hans snuffsiga stämma "hej wuwie" finns inge vackrare än min underbara älskade Dani. Well 7 månader, bra jobbat killen vi är på god väg. Älskar dig min molntuss, du vet att mitt hjärta tillhör dig. Hoppas han inte blir uppäten av den där jävla hajen i Kroatien. Wellwell.

Hm, surfade in på axelsons.se och kikade ubildningar här om dagen, och så fanns det där, det jag var intresserad av, medicinskt fotvård.. Jag var nästan tvungen att smaka på ordet tyckte det lät lite lyxigt till och med. Hm, är det värt 50.ooo kronor? JODÅ ta mig fan det är det.

I alla fall, kvällen lider mot sitt slut och teven kallar på mig. När jag lutar mig tillbaka och tänker på den här dagen känns det bra, jag känner att jag mår bra. Det duger i alla fall. Och det är huvudsaken att det bara är så få små negativa tankar som har funnits idag. Mer tar vi imorgon.

Det nalkas eventuellt picknick imööööra.

Välkommen till min nya blogg!