Ja, så tog kärleken slut.. its over.. Vad mer ska man säga?

Vi har gått skillda vägar.. vilket kanske inte är så konstigt ändå, var det väntat?

Det som har hänt, har hänt.. Jag är inte arg, ilsken eller hatisk, vilket känns skönt.. Allt känns bara så himla tråkigt att det skulle behöva ta slut, bara sådär. Men att ha distansförhållande utan pengar, ha distansförhållande utan den där lilla "extra" gnistan går inte heller.. Och då blir det såhär.

Känns jobbigt att vara utan den man älskar, men med tiden så blir allt bättre, vilket jag känner redan nu.

Jag är så glad att han varit ärlig mot mig, vilket jag utgår ifrån att han har varit, efter 8 månader.. Att han ändå vågade säga hur det var och hur det låg till, istället för att bara skita i mig, eller kasta bort mig som en använd vante.. eller skicka ett fjantigt sms. Så för den skullen känns det skönt att vi inte är ovänner, och att vi kanske kan höras av någon gång och fråga hur saker och ting ligger till, för glömma bort varandra gör man ju inte... Jag hoppas bara allt kommer lösa sig för honom, med skola, money och jobb. Och att jag alltid kommer att finnas som vän om det skulle behövas...

Och att gräva ner mig i det här tänker jag inte göra heller, eftersom beslutet redan är taget.. från bådas sidor. Om det inte hände nu, skulle det säkert ha hänt senare, när man ändå haft det på känn sometimes.

 ja, va mer återstår att säga?

finnas i mitt hjärta kommer du alltid att göra, men känslan för dig kommer att utvecklas till något annat... man förlorar inte bara sin partner utan även sin vän.. det är det som svider mest tror jag.

du har fått mig att bli en annan människa, påverkat mig så mkt.. som jag kommer vara evigt tacksam för.

dont forget me.

Tisdag? Redan, vafan hände? ja jävlar.

well, sista arbetsdagen nu då, ledig imorn.. kunde inte komma mer lägligt.

summera dagen då? Ja, helt okej. Jag börjar komma i form känner jag, skönt som fan att sluta kasta så mycket skit på mig själv. Jag börjar växa, finally. Tack vare det nya tankesättet då.

Jaha, så va annars? Svälter ihjäl snart och middag e på väg.. Sen har jag fyllt i körkortstillstånds-papprena, plus papprena om att byta namn på mobilabonemanget, så räkningen kommer till moi. Fyfan ibland är jag bra duttig..

Vad har kvällen att bjuda på? SHIT, haha.. promenad med moms och körkortsteori-läsning. JUUMM!

Haaaahaa.

Jaha, måndag igen.. workwork, som vanligt.

Konstig dag, igeeeen. Men ändå inte fullt så jobbig. Efter pratstuden med åsa på eftermiddagen, kändes allting SÅ JÄVLA mkt bättre, again. Thank you hun, tror jag vet hur jag ska bygga upp allt det här igen. Från början, -AGAIN-.

hm, men jag undrar hur länge jag ska orka hålla på såhär, det är det som gör mig så förbannat rädd.

Jag är så frutkansvärt trött på att vela, så fruktansvärt trött på att va så osäker på mig själv och vad jag känner. Men jag antar det kommer klarna med tiden.

men jag ska klara av och tygla mig själv, i alla fall en tid och se om det blir bättre.

Men tror inte det kommer hjälpa tyvärr, är det verklgen döfött det här? Ingen framtid?

Vart fan har engagemanget tagit vägen, förstår inte. Är det meningen att det ska bli såhär?

För övrigt har dagen varit piss, piss och åter piss. Äckliga måndagar.

Jaha, så va helgen slut.. Vad har den haft att erbjuda då? Well, workwork.

Hm, dödsfall på jobbet idag också. Cattis ringer och säger att Helena har hittat gubben på golvet, framstupa. Så jag säger att vi går dit tillsammans och Helena ska ut ur lägenheten för att inte få onödiga men för livet. När vi kommer dit känner man nästan döden i rummet. Tyst och "dött" verkligen.

Och där låg han, på vardagsrumsgolvet.. med ansiktet lite halvt snett mot golvet. Som om han bara hade fallit handlöst ner i golvet. Tjejerna stannade kvar en bit bort. Jag tänkte, "jaha, vafan gör vi nu?" Så jag gick fram och satte mig på knä brevid kroppen. Så kände jag på hans ansikte som va så kallt att jag fick rysningar. Jo död va han i varje fall.. Men kände om det fanns puls för säkerhetsskull, eller så var det bara ren jävla rutin-grejj. Hm, efteråt diskuterade vi lit eom vad som hade hänt och va verkligen "Mån" om att nu ska vi prata om det som har hänt, känns så löjligt när man kan dessa jävla rutiner utantill. Men skönt när det flyter på. Nu känns det bara skönt. Döden är så fridfull.

Så, va det grillningen med också. Jätte mysigt verkligen. Synd bara att det va så jävla kallt, men tur att vi va nära, bara springa upp och hämta hela höst-garderoben. Kom hem lite väl sent så seg va man ju när man steg upp halv sju på morgonen. Men det va de värt.

Sen måste jag bara nämna Åsa, min personliga psykolog dårå. Helt underbar människa, jag förstår inte hur du kan vara så underbar.. Förstår inte hur du kan ha svar på allting, den förmågan du har att känns och förstå människor är helt otroligt, jag kan inte ens förklara med ord hur jag känner för dig.. Jag vet inte hur jag ska tacka dig bara, för samtalet som fick mitt liv att ta en annan vändning, seriöst. Så va det.

Vi ska synas på min semester, när den väl blir. Jag älskar dig.

Jag är så trött, så jävla trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen.  Så trött i huvudet, mår så illa och vet inte vart jag ska ta vägen, finns det någon som känner som jag? Finns det någon som har något sunt botemedel? För jag tror inte jag orkar längre. Att må som jag gör och har gjort senaste veckan har varit tragisk, trodde inte ens att jag kunde sjunka såhär lågt och må såhär, jag som har predikat om hur "jag inte kan förstå hur vissa människor mår som dom gör".... Så sitter jag har själv nu.

I denna ensamma tragiska båt.

Det jag kom och tänka på idag va hur mycket jag har suckat och haft min blick stirrandes i golvet eller marken, hur lite jag har pratat med mina arbetskollegor och hur tyst jag har varit. I söndags var det värst. Gåendes på centralen, med min illröda väska kändes det som att alla ville mig illa, alla stirrade på mig och alla började prata om mig. Jag kände bara hur svettig jag blev, det var det första. Sen kände jag hur tungt det blev att andas, som någonting i bröstet ville gå sönder. Jag ville inte gråta inför alla dessa människor heller så jag stirrade ner i golvet och försökte andas tungt. Hemresan gick okej.

På jobbet nästa dag märktes det väl att det inte va som vanligt. Eftersom jag slutat röka blev min kompis förvånad över att jag frågade om vi skulle gå ut, väl ute så forsade tårarna, jag kände att jag inte kunde va på min arbetsplats när allt folk började strömma in. Jag fick väl nån slags panik.

Efter det har jag ändå känt mig någorlunda, tills idag då. Då jag kände på väg ner från min första tant på morgonen, mitt i trapphuset kom det där som sätter sig i bröstet tillbaks, jag började gråta. Halv nio på morgonen, får jag någonting inom mig som förstörde resten av dagen. Jag vill inte prata med någon, även fast jag är fullt medveten om att det finns -SÅ- många som vet va jag går igenom och att folk -verkligen- förstår. Men det skiter jag i känner jag, jag pallar inte?

Jag vet inte va jag vill längre, jag vet inte va jag står för längre. Jag vet inte heller om det finns någon lösning på det hela som verkar vara olösligt. Men i vad bottnar det hela? Hemma? Jobbet? Vänner? Livssituation? Kärlek/Pojkvän? Jag vet själv inte, tror det är allt av det som jag rabblat upp.

Finns ingenting som fungerar som det ska längre. Jag vill inte må såhär, och det värsta är - VARFÖR?

Skulle jag kunna spotta på mig själv skulle jag lagt en fet loska för länge sedan.

ryck upp dig för fan, får se hur nästa dag blir.